morellens

Är det  ett mogenhetstecken eller bara ett mätthetstecken att jag inte vill ha halva reakatalogen längre? O så tycker jag att mycket är dyrt fortfarande. Jag vill göra fynd på rean för sjutton! Har trots det här gjort en liiiiiten beställning på både Adlibris och bokus.... Få se hur bra min karaktär är när det väl är dags?

Skulle tro att det riskerar att bli en och annan kokbok och några barnböcker. Får väl kompensera med att tokhandla för jobbets räkning?

Mia har hoppat av skolan, jobbar på en pizzeria och är kallsinnig till väninnans försök att tussa ihop henne med pojkvännens kompisar. John försöker hålla skenet uppe inför sina rika kompisar, pappan har tappat greppet när mamman stack och super istället för att städa eller handla mat. Av en slump hittar båda de här personerna till ett lusthus i en park utan att de vet om varandra. När John bestämmer sig för att bo tre veckor i lusthuset och låta omgivningen tro att han åkt på språkresa till frankrike så träffas de tillslut. De är väldigt olika men kommer bra överens och lär känna både varandra och sig själva.

Jag tyckte att det var en fantastiskt söt bok, om än med lite väl tillrättalagt slut. Trovärdigheten kan kanske diskuteras i hur allt löser sig till det bästa men är det inte så vi önskar att livet kunde vara? Det handlar mycket om att våga stå för den man är istället för att spela en roll som förväntas av en.

Tomas har hoppat av individuella programmet, blivit av med sin ungdomspraktik för att han inte gick dit, blivit hemflyttad till mammans lägenhet igen och är åtalad för något som hände när han följt med mammans kille ut med jaktlaget. Det går inte så bra för Tomas kan man sammanfatta det hela med. Han vill ingenting, gör ingenting och blir åtsagd vad han borde göra. Så läser han en pokerskola i en av mammans kvällstidningar och blir besatt, pokerbordets regler borde kunna tillämpas på världen i stort och han använder pokertipsen som en manual till hur man skall handskas med livet. Ett knep som kanske inte fungerar så klockrent...

Jag tyckte bra om början men sedan blev jag arg, Tomas är så passiv och grubblande att jag blir vansinnig. Det finns en del ljuspunkter men jag tycker att han är så jobbig att jag helst vill ge honom en spark där bak...

Turk spelar basket i Alviks killag. Han heter Mattias egentigen men har alltid kallats för turk, nått som får tjejerna i Akropol - ett basketlag från Rinkeby - att skratta hejdlöst. En av tjejerna är kaxiga Ayla och vid varje match som de två stöter ihop så blänger de här två på varandra. Men de blir allt nyfiknare på vem den andre är även om de inte själva vill erkänna det.

Den här boken handlar vääääääldigt mycket om basket... Jag vet inte om matchresultaten är bra skildrade eller ej, eftersom mitt intresse för sporten är nära noll såg jag de mest som transportsträckor men jag gillade resten av boken och blev rejält nyfiken på karaktärerna och hur det skall gå för dem. Niklas Krog har själv en bakgrund som basketspelare i Alviks herrlag och tog SM-guld 1986

Första delen i en fantasyserie.Den unge Tom ward blir antagen som lärling hos väktaren. En man vars uppdrag är att skydda människorna från övernaturliga och onda väsen som hotar lugnet och friden. Det är ett hårt och farligt jobb. Några av de tidigare lärlingarna har dött efter att de begått misstag och om man lyckas överleva så blir man ensam, folk har respekt men är också rädda , ingen vill egentigen umgås med en väktare. Tom får lära sig hur han skall handskas med boggartar, häxor och annat men han luras att begå misstag och släpper lös en stor fara som även kommer att hota hans familj.

Jag är ingen van fantasyläsare, brukar tycka att det blir för mycket namn och kartor men här hade jag inte det problemet. En spännande historia när jag kom över mina inledande problem med att huvudpersonen är så naiv och låter sig luras. Har lagt undan del två, Väktarens förbannelse, och hoppas att jag skall få tid för den. Verkar lovande tycker jag.

Alltså... jag börjar få lite nog, en övermättnad som när man tryckt i sig för mycket godis o mår illa av det där man sitter o undrar varför man åt allt när det ändå inte var särskillt gott. Visst gillar jag det med varulvar, vampyrer och allt men det är skrivet med klipp o klistra bitvis tycker jag. blev många "his smile faded in the edges" och dessutom tycker jag att det blir för mycket tantsnusk av det hela. Att huvudpersonen vadar i långhåriga välbyggda män med fina skinkor går inte hem hos mig o då blir det verkligen problem att köpa hennes försök till stämningsbygge. Ja, ja... snygga häckar kan väl vara intressant men jag tycker att det mest blir lite taffligt.

jag tror inte de är avsedda att hetskonsumeras av nån är van att läsa även annan typa av litteratur men jag kommer nog att försöka läsa nån till så småningom efter en låååååååååång paus. Blir väl dags för "Narcissus in chains" nästa gång då o den titeln borgar inte direkt för att mina förväntnigar på action av icke sexuell art skall komma i fokus

Titeln gjorde mig nyfiken första gången jag såg Carsten Jensens Vi, de drunknade o baksidestexten avskräckte inte. Avskräckte gjorde dock det faktum att den fanns på hyllan med tvåveckorslån på mitt lokala bibliotek o mitt schema tillät inte att sätta tänderna i den så koncentrerat som hade krävts för att ta sig igenom den på fjorton dagar. Fick avstå den till senare o innan jul fick den följa med hem men den fick stå tillbaka för vampyrböcker o annat fram till nu.

Jag gillar tegelstenar, det är betryggande för de tar inte slut så fort. Hittar man bra böcker så vill man inte tvingas lämna dem fortare än nödvändigt... o det här ÄR bra. Men långsamt o rätt spretigt berättat vilket gjorde att jag hade svårt att komma in i boken först. Största anledningen till att jag inte gav mig är att jag är intresserad av sjömanslivet, det är roligt att läsa om det hårda livet på segelfartyg o om sjömännens kringflackande eftersom jag har gott om sjöfolk i släkten. Min morfar var ute som eldare i sin ngdom inan han gick i land  o det finns foton från hans resor i albumen jag ärvt. Stora delar av min mormors släkt har antingen varit sjömän eller också kvinnor som fått sköta hem o barn på egen hand större delen av tiden eftersom männen gått till sjöss.

Det gör det nog lite enklare att ta till sig personernas öden även om det är danska sjömän men allt eftersom jag läste fastnade jag allt mer, det är vackert, gripande, tragiskt o emellanåt roligt. Personerna blir nästan verkliga o när författaren på slutet får ihop en tämligen bombastisk avslutning så köper jag överdrifterna utan att göra mer än blinka. När jag la ifrån mig boken o gick till jobbet fortsatte historien att röra sig i mitt huvud o efter att den är utläst kan jag inte sluta tänka på den.

Just detta med havets betydelse för öborna kan jag känna igen mig i, visserligen är jag så mkt landkrabba att min gammelmorfar vrider sig i sin grav om han ser eländet men jag har likt förbannat nått av sjömansblodet i arv o jag har hört historierna om släktingars öden o äventyr på havet. Tror att den har stor chans att hålla sig kvar på listan över stora läsupplevelser även när mer av året passerat.

Föresten har jag inte TID att gå o jobba alls, eller feja inför julen, eller umgås med min familj.... eller fira jul alls. Har hämtat mitt adlibrispaket idag så nu väntar Anita Blake på mitt sällskap,  Hur sjutton skall jag lyckas låta bli att fastna i mina nya fina böcker innan jag har gjort alla måsten? Va???