morellens

jag är inte nått mönster av ordning... men nu har jag fått nått slags knäpp o upprättar en massa listor. Vad som skall göras i huset, vad jag behöver packa till Runkarpsbesöket, vad som måste köpas, vad jag VILL köpa (blir en lååååång lista av nån anledning), vilka hönsraser som hade varit kul att skaffa.... kort sagt mängder av meningslösheter...
och ändå fastnar jag framför datorn. beror nog mest på att regnet öser ner och jag inte har nån vidare lust att ta tag i det där med att måla vitt i trappan

För fem år sedan levde fortfarande min mamma, det hade varit en varm sommar och solen sken. Vi märkte inte så mycket av det för persiennerna var neddragna i sjukrummet och bordsfläkten gick för fullt. Mormor och jag satt i var sin stol och väntade, vakade fast det var mitt på dagen. Mamma var morfinrusig och nog nästintill medvetslös, på flykt undan smärtan hon kände i sin kropp medan cancern åt av den. Jag bad tyst för mig själv att hon skulle få ett snabbt slut, att hon skulle slippa mer lidande nu när vi alla tvingats inse att bot inte längre var ett alternativ.
Hon andades stötvis och ibland var uppehållen outhärdligt långa. När slutet kom höll jag hennes hand. Det är jag glad för idag och jag är glad för att jag hann tala om för henne hur mycket jag älskade henne. Det var inte otäckt med döden. Ingen kamp utan mer ett bortdomnande. Jag tänkte på hon för några år sedan förklarat för mig att kroppen stängs ner gradvis inför döden, då som en tröst när vi väntade på att vår gamla katt skulle ta steget över till andra sidan. Hon hade vakat vid så många dödsbäddar i jobbet så hon hade sett det men ändå tror jag att hon var rädd när det så plötsligt blivit hennes egen tur.
Alla var vi arga och ville klaga någonstans, det kunde omöjligt vara meningen. Någonstans måste det ha blivit fel. hon skulle ju finnas hos oss länge än.
Nu blev det inte så.
Sorgen klöste vilt omkting sig och jag valde att klammra mig fast vid vardagen så gott det gick, att försöka orka fast jag gick som en robot och bara åt om jag kom ihåg att jag nog borde äta. Förstod inte hur jag skulle kunna överleva men kämpade på en timme i taget och dag lades till dag, så småningom började livet förlor lite av sin gråskala och nu har jag överlevt fem år.
Saknaden finns varje dag, hon borde ju finnas här, hon borde ha fått träffa sitt barnbarn. Jisses vad hon hade skämp bort henne. De hade blivit ett odrägligt team.
Jag önskar att man hade frågat om så mycket mer än man gjorde. Fortfarande kan jag lyfta telefonluren för att ringa innan det slår mig att det går ju inte.

Min teori om att vädret skulle bli fint efter sambons semester höll inte riktigt... Måndag o tisdag var rätt OK men nu är der regn, regn, regn igen. Vi får väl hitta på nån sysselsättning H o jag så vi inte förgås av leda. Om vi får fixat golven kan man möblera upp huset men det lär ju inte bli den här helgen iaf.
Går trögt med alla projekt nu. Hönshuset har inte kommit en milimeter från planeringsstadiet och ungefär lika med trädgården o odlingarna. Lockar inte att gå ut o gräva odlingsbäddar i ösregn. Drömmer rosakantade små drömmar om alla djur jag skulle kunna skaffa här men med tanke på hur lite ork jag har nu lär det få stanna på idéstadiet. När vi var på Borås djurpark förra veckan så var det jag som var mest engagerad i barnens zoo. H gick o satte sig på en stock medan mamma klappade get. Att dömma av engagemanget i de olika djuren där röstar H för en apa eller iaf en struts.
I tisdags fick vi iaf en promenad lång nog att ta reda på vad skylten "älgbana" innebar. Det är en skjutbana som misstänkt. Vet inte om vi kommer att höra den hit bort, det verkar iaf rätt strikt med när den får användas.
Får fortsätta försöka lista ut hur dags posten kommer hit, den verkar iaf komma tidigare än jag utgick från. Har inte riktigt tid att sitta o spana efter postbilen

Som vanligt blir inte saker riktigt som man tänkt sig... när vi väl fått målat väggar o plockat ur spik ur golven efter all masonit som varit underlag åt plastmattorna så visar det sig att golvslipmaskinerna på samtliga hyrställen vi känner till är tasiga nu. hepp! Inga slipade trägolv just nu alltså... Vi har flyttat in lite i sovrum o vardagsrum o köket har vi inte härjat så mkt med (mer än att riva delar av inredningen för att baxa in ett jättekylskåp o vår diskmaskin) så får det vara provisorikt campingliv o flytta över möblerna till tomt rum när det skall slipas o lackas...
skulle ju vara skönt att kunna flytta in på allvar o inte ha allt nedpackat så mkt längre.
Har iaf flyttat över oskarsligisterna, sköldpaddan o katten. katten verkar inte riktigt uppskatta flytten men han har iaf hittat toalådans placering, maten, hundens vattenskål (mycket godare vatten där än i hans egen av nån anledning) o en trygg plats att gömma sig på...
Dessutom är både H och jag dyngförkylda igen... trodde vi skulle slippa det men inte då...