karriärångest
Alltså... jag måste snart ut i verklighetet o ha ett jobb... jag är inget hemmafruämne... Städar bara med kniven på strupen och tvättar för att jag måste... Att umgås med barnet är ju iaf mkt trevligare än jag kunde tänka mig men samtidigt saknar man ju vuxna människor, samtal o intelektuella utmaningar som överstiger nivån "vad skall vi äta till lunch idag?"
Har börjat söka jobb så smått. Att det skall vara så djädra svårt at skirva vad man är bra på? jag VET ju för sjutton att jag kan det här nu men jag kan plötsligt inte formulera mig när jag skall marknadsföra mig? Irriterande och förlamande.
Sdan är det också tankarna på vad jag skulle kunna göra om jag inte skall vara bibliotekarie.. Jag blir fullständigt blockerad. det blir blankt i skallen och allt taskigt självförtroende i hela världen trillar rätt ner i skallen på mig. jag vet verkligen inte vad jag skulle kunna göra? Skullle behöva lite coaching emellanåt.. hade varit enklare om jag visste vad jg ville... fast jag har ju alltid varit så bakvänd att jag inte vet vad jag vill men däremot brukar jag - tack o lov - veta vad jag INTE vill.
och just nu vill jag INTE till skolbibliotek. möjligtvis gymnasiskola men knappt det. Visst har jag jobbat med det och visst skulle jag klara det igen men jag känner hur skinnet krullar sig av obehag vid blotta tanken på att hamna som bibliotekspolis nånstans. Det är klart att jag skulle göra det för att dra in pengar men man drömmer ju om ett jobb som man trivs på.
nån som har en idé om vart en förvirrad bibliotekarie skall ta vägen?
