saknad
För fem år sedan levde fortfarande min mamma, det hade varit en varm sommar och solen sken. Vi märkte inte så mycket av det för persiennerna var neddragna i sjukrummet och bordsfläkten gick för fullt. Mormor och jag satt i var sin stol och väntade, vakade fast det var mitt på dagen. Mamma var morfinrusig och nog nästintill medvetslös, på flykt undan smärtan hon kände i sin kropp medan cancern åt av den. Jag bad tyst för mig själv att hon skulle få ett snabbt slut, att hon skulle slippa mer lidande nu när vi alla tvingats inse att bot inte längre var ett alternativ.
Hon andades stötvis och ibland var uppehållen outhärdligt långa. När slutet kom höll jag hennes hand. Det är jag glad för idag och jag är glad för att jag hann tala om för henne hur mycket jag älskade henne. Det var inte otäckt med döden. Ingen kamp utan mer ett bortdomnande. Jag tänkte på hon för några år sedan förklarat för mig att kroppen stängs ner gradvis inför döden, då som en tröst när vi väntade på att vår gamla katt skulle ta steget över till andra sidan. Hon hade vakat vid så många dödsbäddar i jobbet så hon hade sett det men ändå tror jag att hon var rädd när det så plötsligt blivit hennes egen tur.
Alla var vi arga och ville klaga någonstans, det kunde omöjligt vara meningen. Någonstans måste det ha blivit fel. hon skulle ju finnas hos oss länge än.
Nu blev det inte så.
Sorgen klöste vilt omkting sig och jag valde att klammra mig fast vid vardagen så gott det gick, att försöka orka fast jag gick som en robot och bara åt om jag kom ihåg att jag nog borde äta. Förstod inte hur jag skulle kunna överleva men kämpade på en timme i taget och dag lades till dag, så småningom började livet förlor lite av sin gråskala och nu har jag överlevt fem år.
Saknaden finns varje dag, hon borde ju finnas här, hon borde ha fått träffa sitt barnbarn. Jisses vad hon hade skämp bort henne. De hade blivit ett odrägligt team.
Jag önskar att man hade frågat om så mycket mer än man gjorde. Fortfarande kan jag lyfta telefonluren för att ringa innan det slår mig att det går ju inte.
Hon andades stötvis och ibland var uppehållen outhärdligt långa. När slutet kom höll jag hennes hand. Det är jag glad för idag och jag är glad för att jag hann tala om för henne hur mycket jag älskade henne. Det var inte otäckt med döden. Ingen kamp utan mer ett bortdomnande. Jag tänkte på hon för några år sedan förklarat för mig att kroppen stängs ner gradvis inför döden, då som en tröst när vi väntade på att vår gamla katt skulle ta steget över till andra sidan. Hon hade vakat vid så många dödsbäddar i jobbet så hon hade sett det men ändå tror jag att hon var rädd när det så plötsligt blivit hennes egen tur.
Alla var vi arga och ville klaga någonstans, det kunde omöjligt vara meningen. Någonstans måste det ha blivit fel. hon skulle ju finnas hos oss länge än.
Nu blev det inte så.
Sorgen klöste vilt omkting sig och jag valde att klammra mig fast vid vardagen så gott det gick, att försöka orka fast jag gick som en robot och bara åt om jag kom ihåg att jag nog borde äta. Förstod inte hur jag skulle kunna överleva men kämpade på en timme i taget och dag lades till dag, så småningom började livet förlor lite av sin gråskala och nu har jag överlevt fem år.
Saknaden finns varje dag, hon borde ju finnas här, hon borde ha fått träffa sitt barnbarn. Jisses vad hon hade skämp bort henne. De hade blivit ett odrägligt team.
Jag önskar att man hade frågat om så mycket mer än man gjorde. Fortfarande kan jag lyfta telefonluren för att ringa innan det slår mig att det går ju inte.
Kommentarer
Postat av: Ylva
Jag har haft lite läsabloggsemester men nu tittade jag in igen. Det här var ju dumt att göra på jobbet, jag blir alldeles tårögd!
Trackback
