dödshjälp och klagoskrin

jag är i blödigaste laget för att ha akvarium, iaf när det blir dags att förkorta lidandet för sjuka fiskar. Skulle håva upp en som lagt sig att flyta i ytan (uppenbarligen inget gott tecken) när det visade sig att den visst inte var färdig med att dö ännu. Blev till att ta kniven och hjälpa den på vägen och det är ju också en märklig syn med en tämligen gravid kvinna som (blödig som man är) grinar medan hon begår fiskmord och ulkar över att det är äckligt och man var spyfärdig redan innan. Trösten var att fiskstackarn var så dålig att den inte ens orkade sprattla när den kom över ytan och DET betyder ju att den i princip var på god väg till andra sidan innan jag hjälpte till med kniven. Gläh!
I övrigt funderar jag över det märkligaga att vi skall ha barn, jag har aldrig varit överdrivet barnkär och jollrat när jag sett en bebis men har gillat vissa ungar när man lärt känna dem. Nu börjar visserligen övergå till att tycka att bebisar är söta men jag blir fortfarande mest förbryllad när jag får en i famnen. Antar att det löser sig efter ett tag - den egna kan man ju inte lämna bort när den piper direkt . Fast det är klart - då har man ju tillgång till käket med. Var iaf förbryllad över att jag inte tycker barnskrik är så hemska längre. På fiket skrek de i stereo runt öronen på en ett tag men det kändes inte farligt, det var liksom bara att konstatera att  det var missnöjesvrål och skulle gå över när omgivningen rättade till det som inte passade. Måste nog skylla på hormoner för att man lyckats bli så tollerant kan bara bero på doping.
Magen spänner som jag vet inte vad idag och bebisen bökar fortfarande efter en bekvämare liggställning - utan att ta till sig förslaget att vända rumpan upp som alla välartade barn.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0