jag hör av mig...
...eller också inte. Förmodligen det sistnämnda.
Ibland blir man oerhört besviken på människor som vägrar prata med en... Det hör väl iaf till grundläggande artighet att man kan besvara ett mail med förfrågningar om hur läget är nu för tiden? Fast med personer som bara verkar förmögna att ta emot meddelanden utan att höra av sig blir man ju inte SÅ förvånad när de aldrig bättrar sig. Däremot är jag oerhört besviken på en av medlemmarna i mitt gamla nätharem. Det var en vansinnigt intensiv kontakt och nej, inte bara snuskprat utan lite djupare diskussioner än så och så visar det sig att när man sedan är stadgad och mår någorlunda bra så var det tydligen inget kul att hålla kontakten... Känns oerhört konstigt när man faktiskt anförtrott en person så mycket och när man slutar gnälla över tillvaron så försvinner de. Kanske en orättvis bedömning men det är så det känns... Får ändå ge honom cred för att han fick mig att ha näsan över vattenytan de där året när livet var ett helvete och jag inte egentligen fungerade men bara fortsatte på som nått mekaniskt man vridit upp...
Lagom muntra funderingar över livet kanske men man kan känna sig lite ensam och övergiven när man går hemma hela dagarna utan att träffa folk, ligisten är inte mycket till sällskap även om man inte kan känna sig fullständigt alena när någon kickar en i magen så fort man försöker koppla av.
Nu skall jag återgå till att slänga ut julgranen. Vet att det är en dag för tidigt men jag har blängt illasinnat på den ett par dagar nu, den är i vägen!
Ibland blir man oerhört besviken på människor som vägrar prata med en... Det hör väl iaf till grundläggande artighet att man kan besvara ett mail med förfrågningar om hur läget är nu för tiden? Fast med personer som bara verkar förmögna att ta emot meddelanden utan att höra av sig blir man ju inte SÅ förvånad när de aldrig bättrar sig. Däremot är jag oerhört besviken på en av medlemmarna i mitt gamla nätharem. Det var en vansinnigt intensiv kontakt och nej, inte bara snuskprat utan lite djupare diskussioner än så och så visar det sig att när man sedan är stadgad och mår någorlunda bra så var det tydligen inget kul att hålla kontakten... Känns oerhört konstigt när man faktiskt anförtrott en person så mycket och när man slutar gnälla över tillvaron så försvinner de. Kanske en orättvis bedömning men det är så det känns... Får ändå ge honom cred för att han fick mig att ha näsan över vattenytan de där året när livet var ett helvete och jag inte egentligen fungerade men bara fortsatte på som nått mekaniskt man vridit upp...
Lagom muntra funderingar över livet kanske men man kan känna sig lite ensam och övergiven när man går hemma hela dagarna utan att träffa folk, ligisten är inte mycket till sällskap även om man inte kan känna sig fullständigt alena när någon kickar en i magen så fort man försöker koppla av.
Nu skall jag återgå till att slänga ut julgranen. Vet att det är en dag för tidigt men jag har blängt illasinnat på den ett par dagar nu, den är i vägen!
Kommentarer
Trackback
