stackars lilla mig

När vi skulle bära ut det tomma 540 l karet (tuuuuuuuuuuungt!) halkade jag i betongtrappan. Satte mig hårt, fick karet över benen men lyckades på ngt sätt behålla taget o dessutom ta mig upp på fötter igen. Karet höll o jag med. någorlunda iaf... Är rejält öm i musklerna idag o har en mängd intressanta blåmärken.

får man aldrig vara nöjd o glad?

Fy sjutton!
Jag var ju så nöjd med att det trots allt kändes bra att ha köpt hus även om det var en hel del att göra men så visar det sig att den där stigen som fanns på gården används betydligt mer än vad säljarna fått oss attt tro. vet inte o de inte viste eller om vi inte ville förstå men det är ju inget att göra ngt åt nu. Det djävligaste är att folk tagit för vana att snedda över gårdsplanen, mindre än en meter från vår ytterdörr. Fattar liksom inte hur man kan med att fortsätta med det när man märker att det är folk där? Går åt så vansinnigt mkt kraft o energi åt att påpeka för motionärerna att de bör ta en annan väg så just nu vill jag bara sticka huvudet i sanden. Vi vill ju inte ha en massa grindar o staket men just nu verkar det som det är enda vägen. Försöker tänka positivt o tro att det kommer att ge sig när folk vant sig vid att det är nya ägare men just nu orkar jag inte. L är ännu svartsyntare o just nu funderar man mest på att strunta i det hela o hyra ut till hells angels. hjälper liksom inte att grannarna överlag varit gulliga o välkommnande när man skall lägga energi  man inte har. 

kanske inte fullt SÅ trist ändå?

När man sitter där med en molande karriärångest o undrar varför i h-vete man inte valde nått annat yrke, nått där folk  inte hela tiden ifrågasätter en o där arbetsgivare faktiskt vill betala för kompetens...
Då är det skönt att läsa sånt här. lite i längsta laget att slöläsa kanske men jag kommer nog att kunna sno lite kul citat därifrån i framtiden. Lite kortare artikel fanns i NY times.
Man kanske inte är så trist iaf?

smältning pågår

jag är ibland lite hemlig av mig... inte alltid med vilje. när H var på gång berättade jag bara för två personer (förutom sambon då...) innan vi hade varit på ultraljudet. det var inte det att jag promt ville hålla det hemligt utan jag kunde liksom inte prata om det förrän jag själv började fatta det hela. Sedan började ju magen växa så då vågade folk fråga lite mer *s*
Iaf är edet ett linande fenomen med det här huset. jag har liksom inte kunnan berätta så mkt om det för att jag själv försökt fatta att vi skall köpa hus o flytta... men det skall vi, det är ett faktum. Vi har fått nycklarna nu o skall börja flyttaöver grejor. det känns faktiskt bra även om det är vemodigt.
otäckast är väl ovissheten om hur det skall gå med försäljning av det här huset. Borde ju gå att sälja det tycker jag men man vet ju aldrig förrän pappren är påskrivna.
Nu återstår det att se om jag lyckas flytta telefonen o bredbandet som vi vill, när jag försökte göra det via nätet igår fastnade jag i nån loop i systemet eftersom det vägrade hitta adressen... Fick nått formulär att fylla i så skulle de kontakta mig men det känns ju rätt oklart om det gick igenom det heller, suck!
Bah, det ordnar sig förhoppningsvis o när jag bara komit över hur satans mkt lån vi har (förmodligen inte värre än andra husköpare, bara det att jag inte haft annat än CSNdraken hängande över min ekonomi) så skall jag se positivt på det hela igen...
Nu skall jag surfa om höns igen!

RSS 2.0