Busters öron
Till slut tog jag mig igenom Maria Ernestams roman. Det gick SÅ trögt i början... bara ett kapitel i sedan orkade jag inte mer o hade det fortsatt så hade jag aldrig orkat läsa ut den. Dock fick jag äntligen lite flyt i läsningen o kunde känna engagemang i Evas historia som rullas upp bit för bit men det är ett rätt långsamt tempo o en hel del omtagningar. Har för mig att det var samma med debuten "caprinha med döden" fast då hade jag lättare att stå ut med det o älskade verkligen boken. Här blir det liksom för mkt av allt. Lite puttriga recept, lite problematiska väninnor, lite skildring av en mor som sviker o kväser sitt barn, lite mord, lite moraliska ställningstagande om det ena eller andra.... Tusen trådar som kunde blivit fantastiska men som jag inte kan ta till mig. Verkar vara tillbaka i mitt grinigaste läsläge igen?
Själva titeln är ju rätt kryptisk men får sin (hyfsat makabra) förklaring...
Roligast var, tyckte jag nästan till slut, att största delen av handlingen utspelar sig i Frillesås. Det är alltid lite spännande med böcker där man inte bara behöver förlita sig på sin fantasi för att föreställa sig miljön.
Själva titeln är ju rätt kryptisk men får sin (hyfsat makabra) förklaring...
Roligast var, tyckte jag nästan till slut, att största delen av handlingen utspelar sig i Frillesås. Det är alltid lite spännande med böcker där man inte bara behöver förlita sig på sin fantasi för att föreställa sig miljön.
Kommentarer
Trackback