morellens

Jag kommer ibland på mig med att undra vad som var så jobbigt med en bebis... jag tyckte ju att jag inte hann något o att hon tog mkt tid. Förnuftsmässigt inser jag ju att jag hade tur o fick en lugn bebis o att allt kunde varit mkt besväligare men nu är skillnaden rätt stor. Förr kunde man ju lägga henne ner o göra saker medan hon klagade men låg kvar.Nnu reser hon sig upp, går efter mig och hänger sig fast i knävecken om ma försöker ignorera hennes klagomål.
ibland blir man vansinnigt trött på en liten igel....
MEN samtidigt är hon fullständigt underbar! Så när man bara fått en extra kopp kaffe eller lyxen att gå själv på toa, med stängd dörr utan nån som ylande bankar på den från andra sidan så kan man ta det mesta.
Hon börjar dela ut pussar om hon är på humör. Av nån anledning gillar hon att pussa sina fötter(!) men man kan ibland få en riktig smälpuss. Så charmigt! Hon har börjat sätta sig på saker i lagom höjd med. Hunden är dock förbjudet att sätta sig på, möjligtvis kan man sätta sig mellan tassarna o luta sig lite (ser SÅ charmigt ut även om stackars vovven är måttligt road), Hon ser ju så förbaskat stor ut emellanåt, när hon sätter sig på nedersta steget på yttertrappan o koncentrerat kollar in nått. Har svårt att fatta att de har gått snart fjorton månader... känns både kort o långt. Lilla skruttan!