minnen...

I år är det sex år sedan mardrömmssommaren när min mamma låg på sjukhus, två månader med  en cancer som glupskt tog för sig av hennes kropp och i mitt minne en outhärdlig tryckande värme... Det fina vädret kändes som ett hån när jag tillbringade stora delar av sommaren antingen på jobbet eller inne på sjukhuset men kanske bidrog det till att jag mot alla odds lyckades behålla förståndet trots allt som talade emot det.
Jag inser mer o mer att jag bara tryckte undan allt och kämpade på som en robbot, visst grät jag och visst skrek och förbannade jag men jag kände aldrig efter på riktigt. Det kunde jag inte kosta på mig om jag skulle orka fortsätta som tillvaron såg ut då. Den taktiken straffar sig på sikt för det bubblar upp till ytan efter ett tag o nu måste jag gå igenom på allvar. fast det är inte bara av ondo.. Blir bara så ledsen när jag tänker på allt jag aldrig fick dela med henne och allt jag aldrig fick chansen att fråga om.
När sambon är föräldraledig skall jag försöka hinna scanna in liteav de gammla fotona från sjuttiotalet. H och jag har bläddrat i album  och jag har insett att jag skall göra en laminerad bok med bilder av släklingar o husdjur så den tål att bläddras i och att jag behöver kopior på bilder till det och dessutom finns det en bunt bilder som jag hemskt gärna skulle vilja scrapa. Känns som jag har ett ansvar för att skriva ner mina minnen av min mamma och vad hon berättade så jag iaf kan föra nått vidare till hennes barnbarn som hon aldrig fick träffa.
men finns det nått efterliv så ger jag mig katten pån

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0