morellens

Lilla mamma, om du visste vad jag saknar dig fortfarande! Visserligen blir det lättare år från år men saknaden försvinner aldrig helt o jag undrar ofta vad du skulle tycka om olika saker jag stöter på. Vad du och lilla H skulle hitta på, att du skulle skämma bort henne hejdlöst kan jag sätta en rejäl slant på...

Hela tiden som gravid tänkte jag på hur det egentligen var meningen att du skulle ha funnits som ett orakel och svarat på alla frågor men samtidigt märkte jag att jag nog snappat upp ett o annat genom att växa upp med en barnmorska och när jag i början av graviditeten drömde att du gjorde ultraljud på mig o såg att allt såg bra ut så kände jag mig säker på att allt skulle gå bra. Jag tror att du var djäkligt bra på ditt jobb, jag vet iaf att du trivdes bra med ditt jobb även om det nog var rätt slitigt emellanåt. Idag skulle du fyllt 60 och närmat dig pension o även om du trivdes som barnmorska så såg du fram emot att kunna disponera din tid som du ville o att kunna ägna dig helhjärtat åt släktforskningen o annat som lockade.... Nu blev det inte så, den djädra cancern visade sig allt för svår även för din styrka o envishet och du fick till slut lov att ge upp och lämna oss.  Bara tanken på den där förbannade kräftan som dök upp från ingenstans och som vägrade ge upp utan spred sig ohämmat i din kropp ger mig rysningar av maktlös ilska, det var så oerhört orättvist. Ibland är saknaden lika nattsvart som det första svåra året men man lär sig leva med det o känner tacksamhet över alla fina minnen. Egentligen vet jag inte vad jag tror om liv efter döden men det känns som om du på något sätt finns kvar hos oss och håller din hand över mig, över oss...

Var du än befinner dig så har du iaf sluppit undan smärtan och jag hoppas det är en trevlig tillvaro och att du kan känna att vi som finns kvar saknar dig oerhört men att vi hittat sätt att gå vidare med våra liv trots det tomrum som du lämnat efter dig.

Älskade mamma, vila i frid!