morellens

jag har stressat så att jag är på gränsen till sammanbrott.... men jag tänker inte gnälla så mkt över det.
Igår fick jag veta att en av mina nätbekanta, en av dem jag pratat bebis med sedan vi alla gick o väntade på våra guldklimpar, förlorat sin son. Plötsligt bli de flesta av mina problem rätt futtiga. Fortfarande jobbiga men inte olösliga, int oåterkallerliga. Jag kan inte ens föreställa mig hur de mår för bara tanken på att förlora H gör mig iskall. Han var bara några veckor äldre än H och jag hoppas att de får all tänkbar hjälp med att ta sig igenom detta. det är ju nu man märker hur underligt det är med nätbekanskaper. På forumet har vi delat med oss av glädjeämnen o bekymmer men nu kan man inte göra något, bara hoppas att möjligheten att skriva av sig skall ge ett andningshål. Alla våra tankar har gått till dem och plötsligt blir det inte så jobbigt med en unge som gnäller för att tänderna gror eller som testar vad som händer om mar sticker åt andra hållet när mamma säger "kom hit". Vi får oss en läxa om vad som är viktigt, att de vi älskar finns hos oss o mår bra. Och jag har gråtit större delen av dagen för att livet kan vara så djävla orättvist ibland.