Döden är en schlager
Det är lite trist när man börjar tro att folk får ge ut böcker för att de redan är kända för något helt annat.
Ann-Christine Bärnsten sjöng ”skall vi plocka körsbär i min trädgård” i mellodifestivalen 1975 och nu är hon deckarförfattare. Jag skall inte vara elak och säga att boken är usel och hon borde hålla sig till sina körsbär. Så illa är det inte. Men jag önskar att förlaget hade haft mod nog att se till att hon tvättade texten en gång till, det känns som den kommer lite väl direkt från skrivbordslådan. Många bihandlingar som inte direkt tillför någon och väldigt många ingående, mångordiga beskrivningar av moment i polisarbetet. Miljö- och personskildringar är också ingånde men ändå känns karaktärerna väldigt stereotypa och platta. Det känns som om många av personerna och bihandlingarna är med för att grunda för kommande böcker med samma personer, kanske hade det varit klokt att rensa lite och få en rakare historia med mer driv. Flera av uppslagen är riktigt bra men slarvas tyvärr bort efter så mkt konkurerar om uppmärksamhet. Men det märks att hon kan artistvärlden och schlagerspektaklet. Där är hennes skildringar säkra och hon behöver inte trassla in sig i långa textsjok för att förklara vad hon pratar om. Slutet är inte så dumt men det är en lång transportsträcka dit. Jag hoppas att om det kommer fler böcker av Bärnsten så har de sett till att hon fått skriva igenom det hela en gång till och påminn henne om det gamla råden ”kill your darlings”.
Ann-Christine Bärnsten sjöng ”skall vi plocka körsbär i min trädgård” i mellodifestivalen 1975 och nu är hon deckarförfattare. Jag skall inte vara elak och säga att boken är usel och hon borde hålla sig till sina körsbär. Så illa är det inte. Men jag önskar att förlaget hade haft mod nog att se till att hon tvättade texten en gång till, det känns som den kommer lite väl direkt från skrivbordslådan. Många bihandlingar som inte direkt tillför någon och väldigt många ingående, mångordiga beskrivningar av moment i polisarbetet. Miljö- och personskildringar är också ingånde men ändå känns karaktärerna väldigt stereotypa och platta. Det känns som om många av personerna och bihandlingarna är med för att grunda för kommande böcker med samma personer, kanske hade det varit klokt att rensa lite och få en rakare historia med mer driv. Flera av uppslagen är riktigt bra men slarvas tyvärr bort efter så mkt konkurerar om uppmärksamhet. Men det märks att hon kan artistvärlden och schlagerspektaklet. Där är hennes skildringar säkra och hon behöver inte trassla in sig i långa textsjok för att förklara vad hon pratar om. Slutet är inte så dumt men det är en lång transportsträcka dit. Jag hoppas att om det kommer fler böcker av Bärnsten så har de sett till att hon fått skriva igenom det hela en gång till och påminn henne om det gamla råden ”kill your darlings”.
Kommentarer
Trackback
