morellens

Blev nyfiken på att läsa Magnus Utviks bok trots att jag egentligen är dödstrött på cancer. Det är en illasinnad sjukdom och det verkar ibland som om den gärna siktar in sig på att gnaga i sig personer som borde få funnits kvar.  Just därför var det skönt att läsa en bok som iaf har nått slags "happy ending" i och med att cancern inte vinner på slutet... Det borde vara intressant attläsa om hans förtvivlan och osäkerhet på att ta sig igenom beskedet om flickvännens cancer, behandlingen och de frågor processen ger upphov till men jag blir aldrig riktigt engagerad. Känner pliktskyldigast att jag kanske inte borde gnälla över att det är jobbigt att vara gravid när vissa aldrig får chansen fast de önskar det men bara för att andra har det värre betyder det inte att ens eget lidande inte finns. Jag förmår inte riktigt ta till mig hans förtvivlan, de förblir skuggfigurer och jag vet inte vad jag väntat mig efter allt jag läst om den innan men det var nog något större? Fast jag borde lärt mig att Amelias och min syn på god litteratur inte stämmer överens så väldigt ofta.
Trots happy ending, jag kände mer för "hej då allihopa" oavsett om det berodde på att jag hade lättare att identifiera mig med förtvivlan i det fallet.